Haft tid att tänka...

Jag förstår mig verkligen inte på killar, mig själv eller någon annan levande varelse. Jag blir bara så irriterad på alla just nu och jag kan inte styra mina känslor över saker...

Jag satt på tåget på väg hem till stockholm och tänkte på en massa saker. Jag förstår inte varför det finns så många männsikor, perfekta människor, fula människor, men som ändå har ett trevligt liv. Utseende eller status spelar ingen roll i deras ögon men i mina gör det. För jag är så himla fixerad och kan inte öppna mina sinnen som man måste.

När jag var liten så var jag mobbad, mitt liv sög tyckte jag. Jag ville nästa ta livet av mig men jag stoppades av en känsla som fanns inom mig. Den fick mig att förstå att jag faktiskt hade något att leva för.

Då började jag om mitt liv men det blev så tragiskt att jag faktisk blev emo. Jaa det gjorde inte saken bättre för då blev jag mobbad för det.

Jag kom ut ur min emo tid för jag kom på mig själv att jag faktiskt blev styrd av någon annan, jag ville inte vara den personen som var så svag att den inte kunde styra sina egna känslor... Så jag sa ifråN!!!

Jag ändrade min stil det blev bra en stund men sen blev det samma historia igen.

Jag tröttnade totalt, jag var tvungen att tänka på hur jag själv var. Felet måste hittas i sig själv för att man ska hitta någon lösning.

Jag hittade lösningen, den fanns hos mig men jag var inte på rätt ställe för att klara av det.

Då bestämde jag mig för att flytta ifrån Utö. Den lilla skit ön som hade en så hög nivå på skitsnack och mobbning så man inte visste vart man skulle ta vägen. Fast det visste ju jag. Jag skulle till Vendelsömalm och träffa Linnea för att hitta mig själv och henne.

Jag hade gått över min tröskle och gått vidare i mitt liv, börjat om på nytt helt enkelt. Jag visste att hon behövde min hjälp eftersom jag precis hade gått igenom samma grej som hon var mitt uppe i.

Jag visste inte hur jag skulle klara av det för på något sett "skämdes" jag i mig själv över hur jag hade varit... Guud vad det där lät dumt men jag måste säga som jag kände. Jag gick i samma skola som henne, där jag undvek henne lite grann inför min kompisar för att jag på något sätt skämmdes över att se hur jag var en gång i tiden.. Känslorna satt kvar innerst inne och jag blev att må så dåligt över situationen. Allt slutade i kaos.

Jag slutade gå till skolan för jag blev mobbad IGEN!!! i min nya skola oxå. Dum som jag var trodde jag helt bestämt på att det var Linneas fel... Så jag slutade att snacka med henne.

Dagarna svävade förbi och jag låg hemma och inte gjorde ett piss, bara mådde dåligt över att jag skadat någon så mycket som jag själv blivt skadad förut. Jag förstod inte hur jag kunde gjort något så hemskt eftersom jag själv varit med om samma sak.

Jag tog tag i mitt problem och började i en ny skola igen efter månader, samtidigt tog jag min modet att be om förlåtelse.

Linnea kunde le igen, jag kan inte beskriva viken känsla det är att känna hur glad man kan göra någon av att bara vara en trogen lyssnare. Livscirkeln snurrade igen och jag fick nya super mysiga kompisar i min nya klass som jag äntligen kunde komma överens med.

Under den perioden jag låg hemma tänkte jag över alla mina problem och misstag och bestämde mig för att nej jag ska aldrig mer göra om det!

Jag fick även Linnea på rätt spår under den perioden. Åter rann iväg och sedan kom det stor beslutet om gymnasiet. Jag skulle vara kvar hemma, men 2 dagar innan jag började blev det en

helvändning och jag flyttade till västerås och går nu på en internatskola där.

Jag flyttade ifrån allt, Mamma, Pappa, vänner, hela mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle klara det men intalade hela tiden mig själv om att inte göra om samma misstag igen och så ska det förbli!!!

Den senaste veckan har jag tänkt alldeles för mycket på det där och jag känner nu att jag har förändrats.

Jag är gladare i mig själv och har mycket bättre självkänsla. Men ändå är jag inte en perfekt människa och jag är ingen förhållande människa. Malin Lernhagen och killar = KAOS , Varför? vill inte att det ska vara så direkt, måste försöka hitta mitt problem i förhållanden...

Tack för att ni finns!